i morse vaknade jag av spöregn. Bestämde snabbt att ändra dagsplaneringen. Efter 2 dagars intensivt svampplockande, kände jag ingen inspiration att plocka i detta regnade. Har haft det helt underbart och jättekul. Vi har gått högt och långt, hittat alldeles förmycket kantareller. Skrattat i massor och för en gångs skull hunnit prata. Tiden var bara vår. Jag och kusinen trivs ihop. Vi har varit uppe tidigt och haft förmiddag och eftermiddags pass, vackert väder hela tiden. Eftermiddagspassen har gett mest. Varit hemma runt 19 snåret. Vi har somnat ovaggade;-). Kusinen har verkligen ställt upp för att jag skulle kunna genomföra detta. Hon har fått bära även mina svampar. Man kan ju välja att inget göra, för att se om det blir bättre. Men jag känner att jag måste få göra roliga saker, för att inte bli galen. Naturligtvis får jag betala ett pris, men än så länge känns det överlevnadsbart. Fast jag känner mig lite deppad, ont, ont , ont och ingen löpning.

Jag håller som bäst på att ge bort mina kantareller, orensade naturligtvis:-). Knäppt, näää. Jag har nog själv, och det är själva plockande som är grejen. Gå och gå, stirra och leta. Plötsligt breder ett hav ut sig framför mej. Snacka om lycka. Helst när jag måste ropa på kusinen för att få hjälp. Då sitter vi två lyckliga kusiner och lovordar all svamp:-).

I kväll kom JC hem. Han är så himla nöjd över skolan och hockeyn. Känns skönt i ett mamma hjärta när barnen trivs. PC kommer oxå hem någon gång i helgen. Beror på om han tas ut till helgens match eller inte. Jag ska åka med honom till Skellefteå på måndag, han ska magnetröntga sitt knä. Trollis har pratat om bröderna i flera dagar, hon saknar dem. Trots allt bråk när de är hemma. Jag upplever det kanske värre än det är.

Imorgon kanske jag följer bästa ISA på skördemarknad i Sandsele.

Sån är jag!