...det är jag. Känner  att jag helst skulle vilja gömma mej. Stress vecka och det bara fortsätter, får man inte se sur ut då kanske? Jobbar som tusan, ska till Lycksele på jobb imorgon, MEN... först ska jag skjutsa Lasse 4 mil in i skogen utanför Lycksele. Han ska hämta sin TRAKTOR. Det innebär att vi får åka skit tidig :-(, för att jag ska hinna till en fullbokad kartläggningsdag. När jag kommer hem vill jag snabbt till Verksam, därför har jag handlat och packat allt ikväll. Så visst fan ser jag sur ut.

Naturligtvis löste jag allt med skorna;-). Sonen tog examen, nöjd och glad. Alla var så fina, det är så himla kul att se dem riktigt uppklädda. Sedan lunch och tårta. Nu kom oron för kvällen, lätt förmaningstal. Oron visade sig obefogad, jätteskönt för ett mamma hjärta.

Var och sprang en mil igår, Sverre var med. Springer med musik för att slippa höra björnarna. Helt plötsligt var Sverre borta. Först blev jag irriterad, fortsatte springa och ropa lite sporadiskt. Men han kom aldrig. Då mbörjade jag måla upp allt hemskt som hänt honom. Insikten kom att jag inte kunde vända om. Jag hade hunnit så långt, att isåfall skulle jag aldrig orka tillbaka till bilen om jag inte hittade honom. Jävlar vad jag sprang.....och vem sitter vid bilen när jag kommer. Sverre. Han hade nog gjort någon intressant upptäckt i skogen, och blivit efter. Vad gör hundar då, jo tar bakspåret. Jag tror han blev lika glad som jag, av återseendet. 

Har nu alla barn hemma hela sommaren, men det är jag absolut inte sur över:-).