Känns som allt plötsligt är jobbigt och besvärligt. Eller har väl varit så ett tag. Känns som att jag hela tiden kan ha gett mer, i jobbet, hemma, i stugan. Men värsta känslan är när det gäller familjen. Usch. Typiskt själv nervärderande, och förmodligen en kvinnlig gen.

Måste hitta positivitet:

 1. Fortarande underbart att vara faster

2. Har en underbar man

3 . Helt underbart att sitta och lyssna på sönerna, de har skit skoj. Trodde jag aldrig för 10 år sedan

4. Just fått en bamsekram av min Trollis

5. Sverre gör succé på valpkursen

6. Underbara vänner. Vi måste snart planera nästa tradition- midsommar

7. Löven håller på att slå ut

9. Men herregud, Mamma så klart. Världens bästa och så snygg sen;-)

10. sprang 6:an idag + varulvsbacken 2 gånger ( visserligen Sverres fel

11. Ska till stugan i helgen

Jamen, varför kan jag inte se allt detta hela tiden. Nä, stressa, pressa och oroas över allt och alla. Eftersom att jag tycker att alla andra duger, varför skulle inte jag göra det? Det kan nog bara jag själv svara på.

Nu ska jag ut på blocket och fynda möbler till blivande Lyckselebon, ja, för tusan, fynda och shoppa gör mej ju oxå glad:-)