Vaknade 05,15, och kunde inte somna om. Det gör liksom ont i kroppen av spänning. Jag har varit på många begravningar, men de blir bara mer ångestfyllda. Plötsligt är det som om alla nära och kära som inte finns längre, invarderar mina tankar. Jag vet vad som kommer att hända under dagen, så på så vis går det att förbereda sig, rent innehållsmässigt. Men inte känslomässigt. Vi ska ha jordfästning av mormor, och just nu vet jag inte om jag pallar. Får se om jag väntar i gravkapellet. Det här blir ett mörkt och dystert inlägg, men jag har så svårt att se någon jag älskar, sänkas ned i ett kallt hål. En tröst är att jag tror att mormor sitter någonstans, med ett korsord och blickar ned. När hon ser alla barn, barnbarnoch barnbarnsbarn, tror jag hon ler och tänker, alla dessa har jag varit delaktig i att skapa. Tack mormor!